Det verkliga motivet

Idag kan man i Svenska Dagbladet läsa att Vägverket planerar sänkta hastighetsbegränsningar på den vägtyp, som efter motorvägen, är den säkraste vägtyp som finns. Det handlar om vägar, som inte är motorväg, men fria från mötande trafik, och dessutom förklarats för motortrafikled. Att de förklarats för motortrafikled betyder att samma trafikregler, som gäller på en motorväg, gäller så långt dessa är tillämpliga.



Vägverket framför en rad argument för åtgärden. Bland annat påstås att sådana vägar är lika olycksdrabbade som vägar med en hastighetsbegränsning på 90 km/h. Jag vågar påstå att påståendet är fullkomligt gripet ur luften och helt felaktigt om Vägverket försöker göra gällande att en väg med 90 km/h som högsta tillåtna hastighet och mötande trafik är lika olycksdrabbad som en väg utan mötande trafik och 110 km/h som högsta tillåtna hastighet.



Däremot är det knappast sannolikt att det finns någon vetenskapligt belagd och statistiskt signifikant skillnad i olycksfrekvensen mellan en mötesfri motortrafikled med 110 km/h som högsta tillåtna hastighet i jämförelse med en identisk väg med 90 km/h som högsta tillåtna hastighet. Alltså borde man av materialet istället dra den slutsatsen att det inte finns några skäl mot alla mötesfria vägar, som förklarats för motortrafikled, inte borde få 110 km/h eller rent av 120 km/h som högsta tillåtna hastighet. Liggande lagförslag innefattar faktiskt en möjlighet att medge 120 km/h som högsta tillåtna hastighet på alla vägar.



Ett argument som framförs är att en mötesfri sträcka i Småland med 110 km/h som högsta tillåtna hastighet är olycksdrabbad än vad som kunde förväntas. Frågan är dock om det står klart att olycksfrekvensen skulle minska därför att hastighetsbegränsningen sänktes? Det gör det knappast och det skall bli mycket intressant att följa om någon sådan nedgång i olycksfrekvensen, som vägverket påstår sig kunna förutse, kommer att förverkligas. Tyvärr tror jag att Vägverket kommer att överbevisas av verkligheten.



Samtidigt upprepar givetvis Vägverket påståendet att det finns ett glasklart samband mellan hastighet och trafiksäkerhet. Detta är grovt förenklat, men det är givetvis sant att ett påbörjat olycksförlopp, allt annat lika, förvärras av hög fart. Om man jämför olycksfrekvensen på olika vägar i olika länder med olika bestämmelser rörande högsta tillåtna hastighet, låter sig dock med lätthet fastslås att sambanden är mera komplexa och att sannolikheten för att en olycka skall inträffa, med största sannolikhet, under vissa omständigheter, minskar givet att högre hastighet tillåtes. Tyska myndigheter har exempelvis inte, trots ivriga försök, lyckats belägga att de partier av Autobahn, som har hastighetsbegränsning, generellt sett, är mindre olycksdrabbade än de partier som saknar hastighetsbegränsning.



Dessutom måste man fråga sig varför i så fall vägverket gör den bedömningen att hastighetsbegränsningen på en del vägar utan mötande trafik kan höjas från nuvarande 90 km/h till 100 km/h. Svaret är troligen att vägverket drivs av en högst rimlig strävan att skapa enhetliga och logiska hastighetsbegränsningar. Hastighetsbegränsningar överstigande 100 km/h skall förbehållas motorvägar i syfte att på ett pedagogiskt sätt förklara att hastighetsbegränsningarna, med vissa undantag, skall följa vägens standard. Detta är lovvärt och en helt riktig princip.



Problemet är bara att de nya bestämmelser, som är på väg, på grund av Riksdagens och andras rigida föreställningar om vad som kan vara en försvarlig hastighet på en motorväg, medför att vi fått ett fullständigt omotiverat och orimligt lågt tak på 120 km/h förbehållet de bästa motorvägarna. 110 km/h är tänkt att bli den gräns som skall råda på motorvägar med vissa brister i utformningen och snäppet lägre i vägarnas hierarki hittar vi motortrafikleder utan mötande trafik, vilka då i konsekvensens namn bör få 100 km/h som högsta tillåtna hastighet. Rimligen borde då 90 km/h som högsta tillåtna hastighet förbehållas mötesfria vägar, där mötesfriheten kan avbrytas genom öppningar i mitträcket på grund av att vägen i sin helhet inte kan göras fri från korsningar. 80 km/h blir då den absolut övre gränsen som, i bästa fall, kan medges på vägar med mötande trafik, men i normalfallet bör inte mer än 70 km/h medges på vägar med mötande trafik.



För att kunna förverkliga den lovvärda tanken på hastighetsbegränsningar som följer vägstandraden krävs att hastighetsbegränsningen på motorväg slopas och att tydligt tak för högsta tillåtna hastighet på vägar med mötande trafik anges i lagstiftningen. Annars kommer vägverket att tvingas göra ovetenskapliga påståenden för att med nöd och näppe kunna motivera sänkningar av hastighetsgränserna där sådana är uppenbart omotiverade. En rimlig hastighetsbegränsning på i sin helhet mötesfria vägar, som inte är motorväg, är 120 km/h.

Läs mer om Vägverkets lösryckta påståenden och halvsanningar på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_512745.svd