Enkel medicin

Idag står i Svenska Dagbaldet att läsa om att trafikdöden ökar i Sverige, trots nollvisioner och fartkameror. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17264211.asp

Det vore inte särskilt svårt att minska ned antalet trafikdödade utanför tättbebyggt område med cirka 80%. Lösningen är helt enkelt att alla vägar förses med så kallat vajerräcke och alltså blir mötesfria. Använder man de pengar de så kallade fartkamerorna ger statskassan skulle det, enligt vad jag kan förstå, kosta 12½ års intäkter att bygga om alla Sveriges vägar, som är breda nog, till mötesfria vägar. Dessväre skulle en hel del av dessa vägar bli så kallade 1+1-vägar, men menar man allvar med nollvisionen finns det ingen väg förbi att göra alla vägar , där detta låter sig göras, mötesfria.

Däremot tror jag inte att fartkameror har någon inverkan alls på trafikdöden. Det vore i så fall bättre att bötfälla alla som höll otillräckligt säkerhetsavstånd och införa en generös hastighetsbegräsning på alla mötesfria vägar. Mötesfria vägar med planskilda korsningar, som inte är motorväg, kunde exempalvis ha 120 km/h som högsta tillåtna hastighet och på motorvägar skulle den tyska ordningen med en rekommendation att inte ens vid goda förhållanden överskrida 130 km/h vara fullt tillräcklig.

Det är faktiskt så att en bidragande anledning till trafikdöden är hastighetsbegränsningar som skapar tristess och bidrar till otillräcklig uppmärksamhet. Det behöver inte vara ansvarslöst att köra i 180 km/h, men att man kör i 90 km/h är inte alltid någon garanti för att man kör säkert.

Rattonykterhet spelar säkerligen också en roll, men faktum är att bra vägar faktiskt klarar av att hantera till och med onyktra förare. Det är dock sant att rattonykterhet är ett verkligt problem, medan hastighetsbegränsningarna tll stora delar inte är något annat än ren moralism.